Saft och Bullar

Vilken spänning, har inte sovit något. Det är magiskt, igår efter jag erbjöd världen att läsa den otroliga historien om Ninja-Klas fick jag ett brev på posten med ytterligare ett utdrag från Klas berättelse.

 

Sitt nu ner barn, föräldrar, annat folk och djur, katter sen kanske en björn så ska ni få höra.

 

Vore det inte för den intensiva ninjaträningen Klas fick utstå under sin uppväxt hade han antagligen bara blundat och bett till någon av alla gudar som inte finns just nu.

 

Det såg nästan ut som ett disco när ena grisen täckte för ljuset vid ingången efter den andra, efter en väldigt kort tid kunde man inte se mycket annat än stora mörka figurer med ögon lysande av frosseri som tryckte i sig tårta efter tårta..

 

Hur ska jag ta mig ur detta? Ska jag klara mig måste jag komma på något innan det är slut på tårta, de kommer märka av mig, det där är monster som kan känna lukten av ätbart från flera mil.. 

 

Klas tittade sig omkring efter någon lösning, skulle han våga smyga sig igenom grisarna medans de var upptagna med att sluka i sig tårta? Det var väldigt hög risk på att försöka det, istället började han titta upp och ner efter andra vägar.. 

 

Han kunde knappt se det men med hans vältränade ninjasyn såg han en liten spricka som antagligen skapades när planet slog emot marken.. Det var en chansning, han hade bara detta att gå på för han såg just sista tårtan slukas av den högsta chefen.

 

Klas gjorde en droppkick på sprickan och landade snärt nere i utrymmet där planets hjul var, han hörde direkt att grisarna tog notis av att han var där. De vrålade, ett sådant hungrigt vrål att Klas blev stel i hela kroppen. 

 

Luckan var dock för liten för dem att ta sig ner i men han visste att om det krävdes skulle de äta sig igenom plåt och stål för att få tag på hans färska köttiga kropp.. Han måste agera snabbt, han såg en nödspak för att öppna hjulluckan och han drog i den, hoppades på att den skulle fungera. Luckan började öppna sig men stannade och  där var strömmen slut..

 

En liten öppning fanns där, Klas koncentrerade all sin energi för att förminska sig tillräckligt mycket att glida ut. Äntligen tänkte Klas, sen kände han kylan.. Det började bli mörkt ute och med solen försvann den sista värme som gjorde det möjligt att befinna sig utomhus..

 

Jag kan inte vara kvar här, men jag kan inte lämna för då kommer jag frysa ihjäl.. Detta var den svåraste situationen Klas någonsin hade befunnit sig i, jag måste döda dem tänkte han.. 

Eftersom grisarna inte hade förstått att Klas tog sig ut via hjulluckan så bankade och slet de fortfarande i golvet för att ta sig ner till den sista maten som var kvar.

 

*Jag gör en liten inhoppare i denna berättelse här, ni kanske tänker nu att grisarna borde vara smartare, att spara på maten, kanske tänka på en räddning eller någon sorts överlevnad efter denna dag.

Ni måste inse att dessa är människor som inte kan se längre än sin egen hand, personer som inte har möjligheten att fundera på situationer som kanske kommer hända imorgon. De lever för nuet och tar det de kan tjäna idag utan att tänka på framtiden. De är giriga, själviska och dumma monster.

 

Klas tog sig tillbaka upp till planet, vid ingången började han gillra en fälla, han spände ett spett i taget med en fjädring kopplat till ett snöre vid dörren.. Detta kanske kan skada den första och ge mig lite mer tid tänkte han.

 

Han började sätta upp fler fällor ju längre in han kom i planet, de är nio kvar tänkte han.. Måste stoppa alla innan de tar sig fram, även om jag har vapen är deras hungriga bärsärkagång inte så lätt stoppa även om jag skadar dem.

 

Han försökte, med lite hopp se om det fanns någon överlevande kvar i planet, det enda han kunde se änsålänge var små rester av ben här och där, de hade ätit upp alla, även deras döda kollega hade ätits upp.. Ingen går säker, stackars anställda tänkte han snabbt innan han fortsätter fokusera sig på fällorna.

 

Väl längst bak i planet, efter 12 fällor hörde han någon andas, han tittade runt och såg en liten lucka som han öppnade.. Pojken? Den lilla pojken som reste med prästerna gömde sig där.. Nu gäller det inte bara mitt liv längre, även om jag dör måste pojken leva.

 

Klas försökte lugna ner pojken och få han att vara tyst och ligga kvar i luckan tills allt var över.

 

Nere i lastutrymmet hade han hittat sin väska och då även sitt ninjasvärd och tillhörande kaststjärnor, det kommer inte gå lätt att döda ens en av dem med detta men jag måste försöka sade han tyst för sig själv.

 

Det hördes ett vrål från planet som fick vargar och björnar inom en radie på 20 mil att fly för livet.. De hade insett att han inte var kvar, han kunde höra de grymta och lukta och insåg att de följde hans spår tillbaka mot planet.

 

Första grisen gick in i fällan och fick spjutet rakt i bröstet, ramlade ner och knuffade undan tre av de andra. Med galen uppsyn klättrade fem av de andra över sina kollegor för att ta sig in i planet, den högst rankade stod kvar och såg ut som han gav de order.. Han visste att det fanns fler fällor tänkte Klas, han vet men tänker låta sina underhuggare dö för att han ska få tag i mig. En efter en stupade de för fällorna men man kunde inte se om de överlevde eller inte, de är inte så lätta att döda.

 

Han tittade ut och såg de stora kropparna framför sig på rad, han kunde se att de levde men för skadade att röra på sig. Den högsta chefen tog det lugnt och började äta den första levande, varför skulle han riskera att ta sig till Klas när det fanns mat framför honom?

 

Eftersom Klas insåg att det kommer ta han några timmar att äta sig förbi sina kollegor började han leta efter en annan utväg, planet var ganska stort med många fönster som desvärre var otroligt svåra att ta sönder. Han bankade för sitt liv på en och kunde genom fönstret se chefen titta på och hånle samtidigt som han tuggade i sig sin skrikande kollega.

 

Klas hittade varma kläder som han klädde sig i och gav även till pojken, om vi tar oss ut måste vi kämpa mot kylan tänkte han. Grisarna var så tjocka i hullet att kylan inte märktes av för dem.

 

Han såg insåg att det var någon form av dörr bakom sig som var gömd bakom massa bös efter kraschen, han tog fram pojken som ganska motvilligt följde med han medans de tog sig längre bak i planet. Där hittade han tre döda flygvärdinnor, pojken började gråta ännu mer nu. Han tog upp pojken i sin famn och fortsatte, han hittade en nödutgång.. Räddningen tänkte han men det var för tidigt att gå ut nu, skulle de öppna den och försöka fly skulle grisen upptäcka dem och följa efter.. Vi måste vänta förklarade han för pojken, vi måste vänta tills det bara är två kvar för han att äta upp.. Blir han aldrig mätt och sömnig tänkte Klas?

 

Nu var den sista inne i planet och fortsatte äta på sin andra kollega som låg blödandes, tillräckligt borta för att inte ens skrika när han började tugga i sig händerna.

 

Klas var beredd med pojken vid dörren, snart tänkte han.. Snart..

 

The end... for now